Healing

Våren 2015 provade jag på något som var helt nytt för mig, jag provade på healing. Ända sedan jag började umgås med mediala personer har ett flertal sagt till mig att jag har healing i mina händer. Då passade det jättebra att en av träfarna hemma hos min syster handlade om just Healing.

En stor skillnad som jag märker nu är att jag går in i alla nya situationer med öppet sinne. Förut hade jag förutfattade meningar om nästan allt, men nu försöker jag nollställa mitt tycke och ta det som det kommer. Denna inställning tror jag kommer att hjälpa mig enormt mycket framöver.

Träffen började med en kort meditation för att öppna våra sinnen och att komma ner i varv. Därefter en kort sammanfattning om vad healing kunde innebära. Till exempel bli av med blockeringar, klippa känslomässiga band eller helt enkelt ge någon energi till att läka. Både känslomässigt och fysiskt. Mycket intressant.

Min systerson var vägledare när vi skulle prova på att heala varandra. En väldigt enkel healing där vi skulle ge en annan person energi. Inte från oss själva utan ovanifrån. Försöka kanalisera energi uppifrån(universum) ner genom oss och in i personen vi healade.

Först ut var systersonen, han skulle visa vad han gjorde och berätta samtidigt. Typ som en vägledd healingsession. Mitt intresse var vaket och jag tyckte det skulle bli riktigt roligt att prova något nytt. Jag hade dock inte räknat med att få den reaktionen jag fick.

Så fort han kopplade upp mot universum kändes det som om jag sögs in i hans energifält. Inte så att han tog energi från mig, utan mer som att jag ställde mig bakom honom och tog del av hans upplevelse. Jag blev så tagen av det hela att jag var tvungen att lämna rummet. Jag behövde lite distans mellan oss, för tydligen var jag väldigt synkad med hans energier. En väldigt konstig känsla, kan jag säga. Av respekt för den han skulle heala valde jag att avyttra mig från rummet, för att inte störa.

När nästa person skulle prova gick jag in i rummet igen, mest för att se om jag påverkades lika mycket denna gång. Jag vet inte om jag lyckades avskärma mig bättre eller vad det var, men jag påverkades inte alls lika mycket. Jag blev där emot varse om att jag kunde ”se” energin som flödade genom personen som gav healing.

Först rodde jag inte på vad jag såg, men eftersom det var flera olika personer som provade kunde jag efterhand konstatera att fallet var så. Varje person som ger healing, gör det på sitt egna vis. Jag kunde konstatera att inga två healingsessioner såg likadana ut. 

Första personen fick ett väldigt brett spektra med energi uppifrån. Energin strålade ner i huvudet, ner genom axlarna, ut i händerna och in i den andra personen. Energin såg inte ut som en strålkastare direkt, men energin var väldigt tydlig för mig. Även om jag gick in i detta med öppet sinne, blev jag suspekt mot det jag såg.

Andra personen som gav healing gav med en helt annan kroppsdel. Energin flödade ner i huvudet, fortsatte ner i bröstet och strålade sedan ut från bröstet och in i ryggen på den andra personen. Det kändes nästan som att givaren gav ren och skär kärlek till mottagaren. Det var inte som om luften sprakade av energi, men energin syntes klart och tydligt.

Nästa person som skulle ge healing gav på ytterligare ett nytt sätt. Energin gick från givarens händer in i mottagaren nacke/huvud. På det viset var det samma som den första. Skillnaden låg i hur energin kom uppifrån. Lika brett som den kommer till de som varit givare, lika smalt kom det ner nu. Det var som om givaren tog sin energi från bara en källa. Istället för att ta från hela universum, tog givaren från en specifik källa. Energin var inte svagare, bara mer kanaliserad.

Vid detta laget var jag helt förtrollad. Lika mycket av vad jag såg, som av vad de inblandade uppgav sig uppleva. Nästa person som skulle agera givare kändes lite olik de föregående. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var annorlunda, men något var det. Så fort healingen började så såg jag det.

Givaren kopplade inte riktigt upp. Den breda kanalen fanns där, men där var ett avbrott på energiflödet. Energin kom inte riktig fram till givaren och det kanske inte gjorde så mycket. Problemet var att energin från givaren till mottagaren var stark. Först förstod jag inte hur det kunde vara så, men jag kom snabbt på det. Givaren var ingen kanal för healing. Givaren gav av sin egen energi till mottagaren. Detta kändes farligt tyckte jag. Jag tror att man lätt kan bränna ut sig när man ger healing med sin egen energi, inget jag skulle rekommendera. Givaren i fråga var väldigt nöjd efteråt, dock mycket tröttare än de föregående givarna.

Jag vet inte om det var meningen att jag skulle ge healing, vid detta tillfället, eller om jag bara skulle få vetskap om hur jag ser när någon ger healing. Det får framtiden förtälja. Mycket lärorikt var det hela i alla fall och en liten nyfikenhet väcktes inom mig. Vi får väl se när denna nyfikenhet ska släckas J

Mina tips till er:

• Var nyfikna, var inte rädda för att prova något nytt
• Om du är osäker på din egen inverkan på andra, var omtänksam istället för egoistisk. Det kan ju vara så att du gör något på någon annans bekostnad
• Våga vara unik, var som du vill inte som andra vill att du ska vara

Ta hand om varandra och framför allt, ha det kul

Svar på tal

De flesta jag har talat med angående medialitet ber någon gång om något. Jag har aldrig förstått varför, man vill ju inte verka egoistisk på något sätt. Men om alla andra nu gör det så kanske jag också ska prova? Jag behöver ju inte be om något stort eller så….

Sagt och gjort så jag bestämde mig för att prova och se. Jag funderade länge och väl innan jag kom fram till vad jag skulle be om, det är ju inte som att jag är i direkt behov av något.

Den första tanken som dök upp i skallen handlade om stjärnorna. Var det verkligen så att det jag såg på himlavalvet stämde? Rörde sig stjärnorna? Finns där något mer där uppe än bara rymd? Med dessa frågor ekande i huvudet gick jag ut på tomten. Attans, tänkte jag, det är molnigt. Hur ska jag göra nu? Efter ca 1,5 minut kom svaret. Molnen sprack upp och blottade en himmel full av stjärnor. Jaja tänkte jag det är kanske bara ödets nyck att jag var ute när det sprack upp, så jag gick in igen. Efter ett par minuter tänkte jag: Hmm jag går ut och kollar igen. Ute var det lika molnigt som första gången jag gick ut. MEN efter någon minut sprack det upp igen och jag kände att detta var nog inte bara ödets nyck. Jag somnade väldigt gott den natten. Vetskapen om att det inte var enbart min inbillning var helt underbar.

Skeptiker som man är började man efter några dagar tvivla igen. Det var väl själva den också….. Nä nu får jag prova något nytt tänkte jag. Min kvällspromenad började närma sig och jag var ute på tomten en liten stund. Tre stjärnfall utan svans på under en minut, var vad jag han med att se innan jag gick in. Jag vet om hur satteliter ser ut i natten och jag vet hur stjärnfall ser ut. Det jag såg var inte det ena eller det andra. Nyfikenheten vaknade.

Laddad gav jag mig ut på min lilla promenad, med en ny fråga i tankarna. Var det ni som visade mig att jag inte är ensam? Och ta mig tusan vilket svar på tal jag fick. Jag var ute och gick i ungefär en halvtimme och under den tiden såg inte mindre än 14 stjärnfall. Nu vet jag att ett par utav dem var ”riktiga” stjärnfall, men de andra var det inte. Det kändes precis som de ville säga: Titta här, här är vi och vi vill att du ska se oss. Det var en väldigt upplyftande känsla som spred sig i hela kroppen. Jag önskar att alla skulle få känna på den, underbart är allt jag har att säga om den.

De följande dagarna kom jag på mig att stirra upp i himlen i tid och otid. Hela tiden sökte jag efter tecken på att någon fanns där. Men jag såg  nästan ingenting. Små ljusglimtar som blixtrade förbi i ögonvrån, en röd stjärna mitt på himlen, men inte som innan. Gick jag ut når det var molnigt såg jag bara MOLN.

Några dagar senare fick jag svaret varför…

Återigen på en kvällspromenad fick jag känslan av att vara betraktad. Oavsett vad jag gjorde så kunde jag inte skaka av mig känslan. Till slut fick jag nog. Jag stannade upp och tog ett djupt andetag och ställde frågan: Vem är med mig?

Genast gjorde en högrest mansgestalt sig påmind, sidan om mig. Inte arg eller skrämmande, bara barsk i tonen. ”Du är inte redo ännu” sa han. Inget mer utan han bara stod där. Jag förstod då att jag hade försökt för mycket. Tids nog kommer jag förhoppningsvis få insikter i vad som finns ovan oss, men just nu ska jag bara leva med vetskapen att de finns där.

Med återblick om vad som hänt kan jag bara ge er ett litet tips. Be om det ni behöver, inte det ni bara vill ha, ha tålamod och pressa inte fram något. Stressar men för mycket kan man missa något på vägen. Ibland kanske man inte bara ska fokusera på målet, resan dit kanske även innehåller lärdomar.

Ta vara på varandra och ta det lugnt mina vänner.

Dela den här sidan