Små tecken

Jag har tänkt lite på det här om när jag ”blev” medial. Det är ju inte så länge sedan(ca 9 månader), men där fanns ju lite indikationer före det. Nu pratar jag inte om saker som hände när jag var liten, det hände det också men det har jag fått reda på nu i efterhand. Nä jag pratar om olika händelser/tecken på vad som komma skulle.

Jag har alltid haft ett öppet sinne för alla olika saker. Om någon vill tro på det så får man, oavsett vad det handlar om. Jag har på mitt eget lilla vis försökt få fram förklaringar på oförklarliga händelser. Om jag inte förstår mig på vad som händer, söker jag alltid tills jag hittar ett svar jag är nöjd med. Det har alltid fungerat för mig, men är kanske inte något för alla. MEN vissa saker GÅR inte att hitta svar/förklaringar till. Det är dessa saker som gjort att jag öppnat mitt sinne och har i den distinkta åldern av 39 år blivit ”troende”. Inte i biblisk bemärkelse, men inte långt därifrån. Tänkte här berätta lite om min ”start”, med indikationer, känslor, händelser med mera.

Jag vet inte om det kom suggsesivt, men en dag fanns det bara där. Varje gång jag var i närheten av radion i köket fick den fnatt. Volymen ömsom höjdes ömsom sänktes. Ibland kunde mottagningen bara försvinna. Trodde först det berodde på var radion stod och var jag befann mig, i relation till radion. Efter lite experimenterande(med fruns hjälp) kom jag fram till att det spelade absolut ingen roll. Så fort jag tänkte en tanke eller rörde mig i samma rum som radion, så stördes den ut. Detta var något som jag inte kunde finna någon rationell förklaring till. Frun var medlem i en grupp på FB och lade ut frågan där: Kan en människa störa ut radion? Svaret var: JA! Frun tog ett foto av mig och skickade till en person i gruppen, som skulle göra en läsning på mig. Jag var inte riktigt redo för att tro på detta, men gick med på det ändå. Personen hade en hel del att säga om mig och mina tidigare liv. Detta gjorde det hela lite mer verkligt för mig och min enorma nyfikenhet väcktes till liv. Jag kan idag vara i köket utan att störa ut radion, men det tog lite tid och krävdes lite övning.

Jag bor i ett gammalt hus och alla vet ju att gamla hus pratar. Det knakar lite här och lite där och så. Men vissa av ljuden och rörelserna kan man inte förklara, man bara vet att de inte tillhör huset. Om hunden sitter och räcker vacker tass rakt in i väggen, då börjar man undra. Frun sitter i köket och hör någon nysa, men det finns ingen där. Det som satte mest prägel på mig var en lite skrämmande händelse.

Efter en liten dispyt på hemma plan beslutade vi oss för att äta utemat. Inget konstigt med det, och maten smakade väldigt gott. Ungefär halvvägs genom måltiden hörde vi tre HÅRDA knackningar vid ytterdörren. Hela familjen hoppade till och tittade frågande på varandra. Sensorlampan där ute var inte tänd och hundarna hade inte skällt. Skumt. Jag tände ytterbelysningen och öppnade dörren, ingen där. Runt huset och kollade, ingen någonstans. Jag stängde dörren och försökte banka och få fram samma ljud, ville ju veta var man hade bankat på huset. Hur jag än försökte kunde jag inte få fram ett tillnärmelse vis lika högt ljud. Detta började kännas skumt på riktigt!

NU var det dags att ta tag i saken, men vem ska man ringa till? Jag känner ingen som håller på med ”utdrivningar”. Då slog mig tanken: Syrran håller ju på med tarotkort, hon känner kanske någon som kan komma hit och ta bort det? Sagt och gjort, jag kontaktade syrran och jodå hon visste någon som kunde hjälpa oss. Toppen, tänkte jag. Men att det var min egen syster som skulle hjälpa oss hade jag inte en endaste tanke på, men bra blev det i a f. Hade någon sagt till mig att ljuden i huset berodde dels på vårt uppträdande, dels på vilka vänner som fanns här, hade jag skrattat dem rakt upp i huvudet. Som tur var visste syrran hur hon skulle nå oss bäst, och det hela löste sig till det bästa. Jag kommer att vara henne evigt tacksam och försöker återgälda hjälpen så ofta jag kan.

Jag tror att vår uppgift är att hjälpa varandra. De som inte kan själva och som inte vill/kan be om hjälp är nog oftast de som behöver hjälpen mest. Var därför lyhörda mot era medmänniskor. Ibland kanske man ska göra gott för andra, även om man inte tjänar på det själv. Om det kostar mig mindre än vad personen som får tjänar, ja då är jag villig att offra det. Vissa gånger till och med utan att de andra inblandade är medvetna om det. Ibland behövs inget :-Tack eller ett: -Bra gjort. Det behövs bara omtanke, tänk på det och ta hand om varandra.

Det första mötet

Under meditation har jag upplevt ett av mina första möten med andar/väsen. Jag var så lite så att jag fortfarande sov i spjälsäng. Någonting höll mig vaken och jag visste inte vad. Jag tittade runt omkring mig och fick då se små väsen samlade runt min säng, Jag jollrade lite med dem i det tysta. De blev glada över att jag lade märke till dem. Jag ropade då på mamma och pappa, för att glatt berätta om mina vänner som var på besök. Mamma kom in till mig och lyssnade, och tittade sen sig omkring. Eftersom hon inte såg någonting sa hon: -Nej, här finns ingenting . Lägg dig ner igen och somna om.

Jag kan inte klandra mamma. Om vi ska vara helt ärliga. Hur många barn säger inte att de har osynliga vänner, sam bara de kan se? Kan det vara så att våra barn inte har den mentala spärren som säger vad som kan och inte kan finnas? Enligt mig tror jag att de flesta barnen med ”osynliga” vänner, egentligen har ett öppet sinne och ser det andra inte kan se. Vem är vi, som säger till barnen att det de ser är fel? Vad är det som säger att det inte är vi vuxna som har fel? Om mina barn kommer till mig och säger att de ha en osynlig vän(det har faktiskt hänt) blir jag glad. Jag frågar lite om namn, utseende och ålder. Jag vill inte indoktrinera mina begränsningar på mina barn. Så länge barnen inte far illa och de är nöjda, låter jag dem leva i sin värld.

Tänk på att inte vara för snabba på att döma, om era barn har upplevelser som inte tillhör ”det normala”. Bara ett litet tips från mig.

Vad händer? Vad är detta?

För cirka 12 år sedan fick jag nog min första riktiga ingivelse. Den sommaren var jag väldigt ofta ute i skogen och gick. Jag hade en favorit slinga som jag gick ofta. I slutet av denna slinga ligger en damm. Ett par hundra meter ifrån dammen ligger det en gård. Nu kommer det skumma.

Jag fick en syn i mitt huvud. Det hela var centrerat kring en flicka i övre tonåren, klädd som en piga var på 1800-talet. Tjocka strumpbyxor som ordentligt dolde benen och en vacker vit/röd rutig klänning med hängslen. Hon hade ett plågat ansiktsuttryck och verkade inte må bra alls. Hon var inte sjuk utan mer att hon mådde psykiskt dåligt. Varför vet jag inte och har inte vågat forska i ihäller. Det ända jag vet är att hon är förknippad med eller har koppling med den där gården.

Hennes familj bor inte på gården så hon är så pass gammal att hon flyttat hemifrån men inte tillräckligt gammal för att ha man och barn. Hon blir inte dåligt behandlad utan hon känner bara ett utanförskap som inte går att bryta. De andra pigorna är inte elaka, men heller inte snälla. Hon gör vad hon ska varje dag, sticker inte ut.

Jag vet inte varför jag får detta till mig, känns mest som att man sitter och lyssnar på en saga eller ser det på film. Lite ila till mods går jag hem och undrar var jag fick denna ”historien” ifrån.

Väl hemma kan jag inte glömma henne. Jag kan än idag se hennes ansikte om jag blundar. Efter att ha tänkt på henne att par dagar ger jag mig ut i skogen på nytt. Samma runda som förra gången. Minnet finns kvar och självklart undrar jag om jag ska se/känna likadant igen. När jag närmar mig dammen får jag en stark känsla av obehag. Ju närmare jag kommer desto starkare blir känsla. Väl framme vid dammen stannar jag upp för att se om något händer. Det gör det.

Jag får känslan igen. Tiden har gått sedan förra gången, kanske något år men jag vet inte säkert. Hon är fortfarande ogift och ensam. Hon finner ingen glädje i livet utan beslutar sig för att ta sitt eget liv. Hon går ner sig i dammen och försvinner. Bonden hittar henne och ordnar med hennes begravning men väldigt få kommer och hon blir snabbt glömd. Jag får en känsla av ro, lugn och harmoni. Vet inte om det är för hon har visat mig detta eller om det är för att hon är på ett bättre ställe nu?

Jag kan säga att efter denna upplevelse tog det LÅNG tid innan jag gick den skogrundan igen. Det kändes som en sorglig historia i en bok, men det jag kände gjorde det hela till en mycket känslosam upplevelse.

Jag kan nu i efterhand läsa in mer i det hon visade mig, men vid den tiden var det så främmande för mig att jag inte visste vad jag skulle göra.

Jag har än idag inte vågat söka bakåt i tiden för att se om detta verkligen har hänt. Vet egentligen inte om det spelar någon roll. Det som skulle bli sagt blev sagt och jag nöjer mig med det i alla fall för tillfället. Saga, sägen eller verklighet? Vem vet…..

Hallå, vem där?

Börjar med lite bakgrund för att ni lättare ska förstå. För ca 11 år sedan bodde jag med min fru(dåvarande sambo) i ett lägenhetshus, på andra våningen. På framsidan fanns där en trätrappa upp till en liten ”balkong” som vi delade med vår granne. På balkongen fanns där att litet bord med tvåstolar och innanför det fanns vår ytterdörr.

En kväll när frun jobbade sent låg jag och tittade på tv. Jag var rätt så trött och slumrade till. Rätt var det var vaknade jag av att någon ropade mitt namn. Inte lågt som en viskning, inte högt som ett skrik, men ändå tillräckligt högt för att väcka mig. Jagsåg mig omkring i vardagsrummet, men jag var ensam. Hunden kom in till mig och tittade frågande på mig, precis som: Vad var det? Jag gick ut i köket och in i sovrummet, men jag var ensam. Lite smått förvirrad satte jag mig ner och tittade på TV:n igen.

En timme senare kom sambon hem och jag berättade för henne om vad som hade hänt. Hon hade svårt för att tro mig, men efter lite övertalade så trodde hon på mig. En liten stund senare, när vi tittade på TV hörde vi hur någon kom upp för trappan. Knirrandet av golvbrädorna gick inte att ta miste på. Hunden började vanka av och an i hallen, vilket vi tyckte var konstigt. Hon brukar ju inte reagera när grannen kommer hem.

Väl uppe för trappan hör vi hur fotstegen inte går in till grannen, utan mot vår ytterdörr. Vi väntar på att grannen eller någon annan ska ringa på, men ingenting händer. Vi blir lite förbryllade och bestämmer oss för att gå och kolla. Tänder lampan utanför dörren men vi ser ingen där. Vi öppnar dörren(ifall de sitter vid bordet) men där är helt tomt. Vi ser våta fotspår som leder till vår dörr, men där stannar de. Grannen är inte hemma så det var inte han som varit där och vi hörde ingen gå ner för trappan, så vad tusan är det som händer?

Hunden är orolig i cirka 30 minuter men lugnar sig sedan. Sambon och jag har nog aldrig innan eller efter sovit så tätt intill varandra, som vi gjorde den natten.

Vare sig sambon eller jag var ”andliga” då och eftersom vi inte kunde förklara vad som hänt, pratade vi helt enkelt inte mer om det. Minnet finns dock fortfarande kvar hos oss båda. Även om det gått många år och vi har flyttat ifrån lägenheten så pirrar det i kroppen de få gånger vi talat om händelsen. Jag känner nu mer nyfikenhet men sambon är fortfarande rädd.

Kan nu se att det var ett klart försök till kontakt, men då var det bara oförklarligt och skrämmande

Dela den här sidan