Min syn på vår underbara värld
Vet inte riktigt hur man ska prata om detta ämne egentligen. Alla som har varit med om något liknande kan förmodligen relatera till det och de som inte har varit med om det kan nog tänka sig in i situationen. Det hela handlar nog om att vilja vara på ett bättre ställe.
Ibland när jag får mina ingivelser, eller mina små inblickar i andra världar, har jag väldigt lätt att förlora mig själv. Man går in i upplevelsen med en så stark inlevelse att man nästan förlorar greppet om verkligheten. Det vill säga verkligheten vi lever i här och nu. Jag söker mig djupare och djupare in i andra världar när jag får tillfälle. Inte för att fly denna världen utan för att jag brinner av nyfikenhet om hur det är hos dem. Jag kommer på mig själv att kontakten de skapar bara är början på en resa.
De kan visa mig en liten liten glimt och jag håller fast vid glimten och använder denna lilla glimt som utgångspunkt. Jag söker efter tecken på vart jag kan söka nya ”glimtar” bara för att lyckas stilla min egen nyfikenhet på vad som finns där ute. Kan jag inte komma längre så tackar jag så mycket för mig och kommer tillbaka till nuet och lever vidare.
Är det bara så att jag får en känsla av något, kan jag mycket väl stanna upp i det jag gör . Enbart för att kunna utforska känslan och söka efter ursprunget till denna. Går inte detta kan jag söka mig framåt för att se vad denna känsla kan komma att leda till. När jag är tillfreds med vad jag hittat tackar jag återigen och kommer tillbaka till nuet.
Det är väldigt sällan jag låter känslan eller inblicken bara vara för stunden. Jag som person är nyfiken och vill veta mer. Jag behöver inte analysera det men att känna efter en gång till, det behöver jag.
Detta har jag fått erfara de få gångerna jag har mediterat. De första gångerna hade jag svårt för att koppla av, men det blev lättare med lite övning. När jag sedan kunde koppla av så gick det som det gick. Jag kom ner väldigt djupt i meditationen, så när den skulle avslutas ”rycktes” jag tillbaka. Detta var en väldigt obehaglig känsla och sedan dess har jag inte vågat slappna av helt vid mina meditationer.
Det jag vill säga med detta är att man inte ska förlora sig i sitt sinne. Man måste veta var man hör hemma och inte ha en för stark längtan bort. Har man det, är jag rädd att man kan fara riktigt illa ut. Vi har alla levt tidigare liv och de kan göra sig påminda lite titt som tätt. Det är meningen att du ska leva ditt liv här och nu, om du får inblickar i annat så är det med all sannolikhet bara för att hjälpa dig idag. Även om man mer än en gång har önskat att livet idag skulle bli lika underbart som det verkar genom titthålet. De som tittar på dig från andra sidan kanske tycker likadant. Att önska sig iväg från vardagen är inget ovanligt. Många gör det, det är väl inget med det. men om du inte är försiktig så kanske du irrar dig bort från vardagen. Om du inte har en fast referenspunkt, hur ska du då kunna ha något att jämföra med?
Ta vara på dagen som den är, imorgon har den gått förlorad. Var tacksam för det lilla du har, om du vill ha det bättre tänk om. Om du kan få det sämre, så har du kanske inte så dåligt ändå. Dröm dig bort, utforska ditt inre och var öppen för allt. Men det viktigaste stanna där du hör hemma. Att vara på utflykt kan vara roligt, men att flytta dit kanske inte löser vardagstristessen.
Lite tips på vägen kanske?