Det första riktiga mötet

Hösten 2014:

Våren 2014 hände det något underbart i mitt liv, jag började intressera mig i det mediala. Jag sökte information på diverse olika sociala medier, jag googlade på diverse olika saker. Allt som hade med det mediala att göra intresserade mig. Jag sökte även personliga erfarenheter på olika vis, jag ville veta och uppleva mer. Jag fick, av en slump, kontakt med flertalet personer i min närhet som även de sysslade med medialitet. Normalt har jag inte allt för lätt att lita på folk, men dessa personer fick jag förtroende för relativt fort. Istället för att söka efter information och svar på mina frågor, började jag istället fråga ut dem. Allt som rörde sig i min skalle mynnade ut i tonvis med frågor. Istället för att hålla dem för mig själv, ställde jag frågorna till de som hade samma intresse som jag. Nu i efterhand är jag glad att de hade så stort tålamod med mig och mina frågor, annars vet jag inte vem jag skulle vänt mig till. Helt uppenbart var frågorna för mycket för mig själv att hantera.

En av de frågor som gäckade mig mest(då) var frågan om alla hade en guide. Var det verkligen så att alla har en, eller flera, personliga vägvisare? Det spelade ingen roll hur många olika skrifter, hur många olika hemsidor jag sökte på. Alla verkade dela denna övertygning om att vi hade guider. Guider som hjälpte oss i vårt mediala arbete.

Hur jag än letade och försökte få kontakt, ville min guide inte göra sig påmind, än mindre visa sig. Jag blev nästan lite förblindad av det som skrevs, jag kände att det här med guide var något man måste ha. Alla andra hade ju det, så då måste ju jag också ha det. Annars är jag ju inte medial.

Jag blev nästan besatt av att hitta min guide, men jag hade ändå inte ork eller vilja att sätta mig ner och läsa om hur andra hade gjort för att komma i kontakt med sin guide. Jag vill inte vara som alla andra, jag är min egen lärare. Jag var (och är fortfarande) väldigt trotsig i mitt tänkande. Varför skulle jag göra som alla andra? Jag kan väl göra på mitt eget sätt!

När dessa ord kom in i mitt huvud, visste jag att jag gett mig själv ett svar. Varför gör jag inte på mitt eget sätt? Eftersom jag inte litar fullt ut på det skrivna ordet, varför skapar jag inte mitt eget sätt att kontakta min guide.

Jag började då leta efter vad som kunde vara min egen variant på guiden alla har kontakt med. Eftersom jag tydligen inte kunde få kontakt som alla andra, då provar jag mitt eget sätt. Det fanns vissa delar som inte kändes som om de passade mig. Det här med att ha en guide som man kallar på och som sedan visar en runt. Det kändes verkligen inte som det var något jag skulle kunna göra.(Det gör det inte i dagsläget heller) Trots att jag var nybörjare, ända ut i fingerspetsarna, ville jag skapa ett eget vokabulär, ett eget sätt att ta kontakt. Jag kände att det som passade mig bäst var att se alla omkring mig som mina vänner. Att kalla dem vänner, kändes så mycket bättre än att kalla dem guider. Nu vet jag inte ens om det var guider jag hade kontakt med, men det spelar inte någon roll.

På något vis hade jag redan skapat mig ett sätt att få kontakt med mina vänner. Jag vet inte hur eller när jag gjort detta, det fanns liksom bara där. Jag visste hur jag skulle kunna tala till dem och jag visste hur de visade sig. Detta var aldrig något problem. Det jag hade problem med var när jag träffade en ny vän. Om vännen gjorde sig påmind, hur skulle jag då få kontakt? Det räckte inte med att bara kunna se dem, jag ville ha mer. Jag kom på att jag var tvungen att hela tiden arbeta på mitt sätt att ta/få kontakt. Det var inte bara att sätta sig ner och vara nöjd med det som kom, allting ändras konstant. Det är lite som en ”never ending story”. Att hela tiden vara uppmärksam på förändringarna i kontakten. Ingenting är sig likt, speciellt inte när man håller på att utvecklas tillsammans med sina vänner.

Jag förstod att jag kunde öppna för kontakt på samma sätt hela tiden, men när jag väl öppnat upp var jag tvungen att vara flexibel. Känna in och arbeta fram en kommunikation, med mina vänner, som var hållbar i längden. Jag tyckte att jag lyckades rätt så bra, både då och nu. Visst kunde an önska att det bara var som att slå på en strömbrytare, men det fungerar inte riktigt så. Inte för mig i alla fall. Än idag vet jag inte i förväg hur jag ska ta/få kontakt. Det vet jag inte förrän jag befinner mig i situationen, alla möten är unika på sina vis. Visst kan jag ibland önska att vissa möten skulle ge mer eller vara längre, men det är viktigt att inte gapa om för mycket. Tids nog kommer det som komma skall, i vilket fall som.

Då(som nu) var jag inte oäven att prova på olika saker, även sådana saker som inte verkade passa mig. Även om det inte kändes som jag, var man tvungen att prova. Annars utvecklas man ju inte. Hur ska man kunna lära sig något nytt, om man inte provar?

Jag fick ett litet tips och gjorde lite efterforskningar so ledde fram till att jag gick med i en cirkelträff. En medial utvecklingscirkel, som träffades var 14:e dag. Här fick jag prova på olika saker, som alla hade inslag av medialt arbete.

Det var på dessa träffar, som mitt mediala intresse verkligen blommade ut. Alla olika övningar vi gjorde på dessa träffar tog jag mig an med stor entusiasm och under denna period såg jag fram emot vad nästa träff skulle bära i sitt sköte. Jag kom på mig själv att verkligen längta efter dessa träffar, oavsett vad vi skulle göra nästa gång. Det visade sig relativt snart att jag hade en stor medfödd fallenhet för det mediala. Ingen övning kändes för svår och inget kändes över huvudtaget omöjligt. Vad helst problemen var, gick de att lösa. Det enda som krävdes var övning och vägledning.

Eftersom jag inte hade läst så speciellt mycket om hur man skulle göra, gjorde jag alla övningar på mitt eget sätt. Jag visste i stort sätt inte om hur man gjorde något, men efter en lite kort vägledning kastade jag mig över övningarna. Som tur är var det rätt så öppet för hur vi skulle göra dessa övningar och tur var väl det. Hade vi blivit för hårt styrda, då hade jag inte gått dit fler gånger och då hade jag kanske inte varit där jag är idag. För mig fanns där inget övergripande ”rätt” sätt att göra övningarna. Det fanns heller inget ”gör som alla andra”, det blev bara som det blev när vi gjorde övningarna. Jag kände det i varenda fiber i min kropp när jag gjorde övningarna på det sätt som passade mig bäst. Magen kändes varm och en välbehagskänsla spred sig i hela kroppen.

Jag brydde mig inte om hur de andra gjorde övningarna, så länge jag fick göra övningarna på mitt egna vis. Det har inte förändrats, än idag gör jag allt på ett vis som passar mig. Jag har inte heller lärt mig att ”läsa mig till” nya sätt att utforska min medialitet. Så som jag gör är rätt för mig och det är det ända som räknas. Jag får vara glad över att det var så lätt för mig att hitta olika infallsvinklar som fungerar för mig. Men jag vet också att det jag gått igenom de senaste två åren, inte varit möjligt utan hjälp från mina vänner. För det, och mycket mer, är jag dem evigt tacksam.

Jag vet, i skrivande stund, att jag troligtvis aldrig kommer att kunna läsa mig till något i någon större utsträckning. För min del fungerar det bäst med att uppleva det själv och därmed skaffa sig personlig kännedom om hur man gör. Därför var dessa cirkelträffar en underbar språngbräda för mig att komma igång med mitt mediala liv, och allt som hör därtill.

Våra träffar började uteslutande med att vi mediterade tillsammans. En vägledd meditation med syfte att få oss att slappna av och öppna våra sinnen. Jag hade aldrig mediterat innan jag började på dessa cirkelträffar och det kändes lite konstlat och obekvämt att sitta i ring och meditera. Men efter att ha gjort det ett par gånger, fann jag det avkopplande och naturligt. På en av våra träffar skulle vi, utöver denna första meditation, genomföra en ledd meditation i syfte att träffa vår guide. Jag hade väldigt svårt att acceptera att vi alla har vår personliga guide, men jag är inte sämre än att jag ville prova. Trots mina tvivel var jag fast besluten att göra mitt allra bästa, så jag fattade beslutet att ha ett öppet sinne och prova. Att prova detta bara för att se om något hände, är ett beslut som jag inte har ångrat. För nog fick jag till ett möte alltid. Ett möte som, när jag tänker tillbaka, än idag ger mig rysningar i hela kroppen.

Det hela började med att alla satt i en ring på vars en stol, avkopplande musik hördes i bakgrunden. Hon som höll i cirkelträffarna tog till orda och ledde oss genom meditationen. Hon hade vissa hållpunkter, jag antar det var för att vi skulle få tillräckligt med vägledning för att komma rätt. Resten lät hon oss själva fylla i, bara för att det skulle bli just vår egen resa.

Scenariot vi startade vid var en sandstrand. En varm och behaglig plats där man kunde känna lugn och ro i sinnet. Hon beskrev känslan av sanden mellan tårna, brisen som mjukt smekte våra kinder. Havet låg spegelblankt framför oss och solen sken och värmde våra ansikten. Det ända vi behövde göra var att njuta av den underbara omgivningen.

För att koppla av satte vi oss ner och skådade ut över vattnet mot horisonten. Vi tog djupa och lugna andetag, drog ner luften ända ner i magen. In genom näsan och ut genom munnen. Det första djupa andetaget fyllde oss med rött ljus, in genom näsan och ut genom munnen. Utandningen tog med sig all stress och oro som vi bar med oss. Nästa andetag var orange, sedan gult, grönt, indigoblått, lila och avslutningsvis vitt. Efter varje andetag kände jag hur spänningarna släppte och lugnet infann sig i min kropp. Efter att ha andats ut det vita ljuset kände jag mig helt avslappna och redo att gå vidare.(Jag visste inte var vi skulle, men jag visste att vi inte skulle stanna på stranden)

En bit bort, fortfarande på stranden, beskrev hon en klippformation.  Hon gav oss inga detaljer om hur den såg ut, det var upp till oss själva att visualisera den. Vid närmare anblick på kunde man urskönja ett trappsteg på klipporna. Vi reste oss upp och gick fram emot det. När jag såg mig omkring märkte jag att vi alla gick åt olika håll, tydligen var det här våra vägar skildes åt. Härifrån skulle jag göra resan själv, det kändes lite nervöst. Jag fortsatte gå fram mot trappsteget och såg då att det inte alls var ett steg, det var början till en trappa.

Jag lyfte benet och tog första steget uppåt, utan en enda tanke på hur lång trappan var. Jag fokuserade på att ta ett trappsteg i taget. Ju längre upp jag kom desto längre ifrån rummet vi satt i kom jag. Jag gick högre och högre, längre och längre in i mitt eget medvetande.

Jag vet inte hur länge eller hur långt jag gick, men tids nog kom jag upp för trappan. Framför mig såg jag bara en dörr. En vit, gammal och väderbiten dörr. Toppen var rundad och stora rostiga gångjärn gick tvärs över den, från höger till vänster. Jag skänkte inte en enda tanke på vad som fanns runt dörren, kanske för att där inte fanns någonting alls.

Jag gick fram till dörren och tog tag i handtaget. Det kändes inte strävt som jag trodde det skulle göra. Även om det såg rostigt och skrovligt ut, kändes det lent och mjukt. Som om det blivit använt många gånger under en lång tid. Rosten kom av att dörren var gammal och hade funnits här i många, många år. Jag började undra om jag hade varit här förut. Jag kände inte igen mig, men ändå kändes allting bekant på något vis. Jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren.

På andra sidan dörren fanns ett rum, inte vilket rum som helst utan mitt rum. Jag tittade in och konstaterade att det inte fanns någon mer i rummet, steg genom dörren och stängde den bakom mig.

När jag stigit in i rummet tog jag mig tid att studera det ordentligt. Väggar, tak och golv var av sten, inte ett gjutet golv utan gråsten som huggits plana. Helheten gjorde att jag fick känslan av att befinna mig i en borg. Väggarna var kala och saknade helt utsmyckning, det enda som bröt av de solida väggarna var ett fönster. Utanför fönstret såg jag ett landskap som ligger mig varmt om hjärtat. Böljande kullar, täckta av löv och barrträd, så långt ögat kunde se. Klarblå himmel utan någon sol, det kändes som om det precis hade regnat och ren, frisk luft strömmade in genom fönstret. Temperaturen var nästan lite för låg för att ha fönstret öppet, men eftersom jag älskar kyla besvärade det inte mig. Jag vet inte hur, men jag visste genast var och ”när” jag befann mig. Denna plats och denna epok har jag besökt många gånger, men alla gånger har jag varit sovande. Detta är det ställe jag drömt om et antal gånger, de skotska högländerna i slutet på 1500-talet.

Jag vände mig bort från fönstret, för att närmre studera rummet i detalj. Problemet var att det inte fanns så speciellt mycket att studera. Inga tavlor, inga mattor, bara två gamla, nötta, bekväma trästolar. Strategiskt placerade på vars en sida om ett lika gammalt träbord. Stolarna var robusta och såg ut att vara handsnidade, de var gamla och välanvända. Frågan var bara vem det var som använt dessa stolar? Hade jag varit här förut och vem tillhörde den andra stolen? Bordet, i sin tur, gick i samma stil som stolarna. Förutom dessa tre möbler, var rummet helt tomt.

Huruvida rummet var välmöblerat eller som nu i stort sett tomt, så älskade jag det. Allting i det och allting runt det gjorde mig avslappnad och väl till mods. Jag kunde sitta här och bara ta det lugnt, men jag kunde också sitta här och ha livliga diskussioner. Oavsett vilket humör jag var på, skulle detta rum passa mig som handen i handsken. Visst har jag känt wow när man kommit in i ett rum som man gillar, men så kändes det inte här. Inget jag kan säga skulle räcka till i beskrivning av mina känslor för detta rum. Det var bara jag.

Skulle detta vara rummet där jag och min guide träffades? Jag fick känslan av att jag närhelst jag ville, kunde komma hit för att ta en paus från vardagen. Var det tänkt att jag skulle komma hit, kalla på min guide så kom han? Även om rummet, i sin enkelhet, passade mig perfekt tvivlade jag på att jag bara kunde kalla på någon så kom de. Hade jag kunnat besöka detta rum i ”verkligheten” hade det varit en helt annan sak. Här hade jag kunnat finna lugn och ro, oavsett vad som hände i världen utanför. Med andra ord hade detta varit min fristad.

Som jag skrev innan var/är jag lite skeptisk till det här allmänna menandet att vi alla har en guide. Detta kan vara en av anledningarna till att jag var och förblev ensam i rummet. Eftersom där fanns två stolar och båda var nötta av långvarig användning, antog jag att det skulle komma in någon/något i rummet. Jag gick fram till en stol, drog ut den och väntade på den som skulle göra mig sällskap. Jag försökte verkligen bibehålla ett öppet sinne, men efter ett tag falnade hoppet. Jag insåg att jag troligtvis inte var redo att träffa den som gjort mig sällskap här förut. Jag förstod att jag, när tiden var redo, skulle komma tillbaka och då få kontakt. Idag var det dock inte meningen att jag skulle samtala med någon. Även om jag inte fick sällskap av minguide, förblev jag inte ensam i rummet, något fanns med mig. Istället för att vänta på besök, slöt jag ögonen och öppnade upp för kontakt med det som var med mig.

Utan att öppna ögonen började jag känna in och utforska energin som fanns med mig. Jag försökte lägga alla detaljer på minnet, jag visste inte om jag kunde komma att behöva dem igen senare. Lukten jag kände, smaken i munnen, känslan i kroppen och färgerna som skimrade i mina slutna ögon. Allt detta kunde vara tecken som visade vem/vad som fanns hos mig, jag lade detta på minnet så jag skulle känna igen dem om vi möttes igen. Hjärnan arbetade på högtryck och jag undrade hur i all sin dar jag skulle komma ihåg allt detta.

Jag kunde känna hur kontakten skapades och att jag verkligen knöt an till den besökandes energi. Energin lät mig veta att detta var en av mina vänner, inte min guide, som fanns med mig. Han, för han gav sken av att vara en man, visade mig vilka tecken som visade att just han fanns med mig. Alla de tecken som jag försökt komma ihåg, var som bortblåsta ur mitt minne. De tecken som min vän förmedlade däremot, de kommer jag ihåg än idag. När jag tänker tillbaka så känns det nästan som om han står framför mig och säger dem till mig en gång till. Han lät mig veta dessa tecken av en anledning, det jag inte visste var vilken anledning. Det skulle han göra klart för mig, det kom efter han berättat om hur jag kände igen honom.

Anledningen till att han visade mig var självklar, i alla fall efter han berättat. Jag undrade varför jag inte förstått det innan.

Han berättade att han aldrig var med mig utan att ge mig ett eller flera av dessa tecken först. Om jag skulle bli uppmärksam på att han var där, kom tecknen. Om jag sökte hjälp av honom, under en läsning eller liknande, visade han sin närvaro med tecknen. Jag kunde be o hjälp först, men det bästa var om jag kallade på honom först och bad om hjälp när han fanns närvarande. När han la fram det på detta sättet var det självklart, varför hade jag inte tänkt på det förut?

Jag tackade honom för alla tips, råd och all hjälp han gav mig. Jag bad även att få veta hans namn, bara för min egen skull så jag skulle veta vem jag hade kontakt med. Han gick med på att ge mig sitt namn, samtidigt gjorde han klart för mig att detta även var hans farväl(för denna gång). Hans namn sände kalla rysningar genom hela min kropp, rysningar av vällust och respekt. Hans farväl gav mig hans, numera välbekanta, namn Belsebub.

Jag satt kvar i min stol, med slutna ögon, en liten stund för mig själv. Jag andades djupa lugna andetag och bara var. Jag öppnade sedan ögonen och reste mig upp från stolen. Jag såg mig omkring en sista gång och gick sedan bort till dörren. Jag öppnade den, steg ut och stängde efter mig. Framför mig fanns trappan, trappan som ledde tillbaka till verkligheten.

Jag trodde att det skulle kännas tungt att gå ner för trappan(med tanke på vad jag upplevt i rummet), men konstigt nog var det en väldigt behaglig känsla som fyllde mig. Varje steg jag tog förde mig närmre stället jag börjat på, men det gjorde inget. Syftet med besöket i rummet var fyllt, nu skulle jag ta det med mig och komma ihåg varför denna resa varit så viktig. Utan resan hade jag inte vetat vem som var med mig eller hur denne gjorde sig känd. Två viktiga insikter som jag, idag, inte kunnat klara mig utan.

Jag hade nu kommit ner för trappan och befann mig på stranden. Jag såg mig omkring och märkte att flera av de andra också kommit tillbaka. På något underligt vis kom vi alla tillbaka till stranden nästan samtidigt. Hon som ledde meditationen tog oss tillbaka till rummet vi satt i och därmed var meditationen klar.

Vi samlade våra tankar, en liten stund, innan vi delade med oss av vad vi upplevt under meditationen. Vissa delade mycket och andra lite mindre. Jag själv delade med mig väldigt lite. Inte för att jag ville vara återhållsam, detta var den starkaste meditationen jag varit med om. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle berätta allt. Det har tagit mig cirka 18 månader att bearbeta allt, så nog var det en kraftfull påverkan jag var med om.

Än idag ryser jag när jag tänker tillbaka på rummet och mötet. Rysningarna har bara en betydelse i detta fall, det är kärlek.

Trummeditation

Jag har nu provat min första meditation till trumma. Detta var en mycket intressant upplevelse som gav mig en upplevelse som jag aldrig hade kunnat förvänta mig, inte ens i min vildaste fantasi.

Jag besökte en grupp med likasinnade människor för första gången. Jag hade träffat de flesta redan sen innan, men där fanns nya ansikten med i bilden också. Jag hade inte riktigt några förväntningar att denna träff skulle ge något, förutom trevligt sällskap och på sin höjd lite erfarenhet.

Vi kom dit och vi satte oss ner vid ett bord och började så smått att samtala. Lite om vilka erfarenheter man hade och lite historik på det mediala planet. Efter en stunds samtalande kom vi fram till att vi skulle börja kvällens utmaning. Vi skulle spå i kaffesump. Intressant, tyckte jag. Men först skulle vi ha en trummeditation, det hade jag aldrig gjort innan så det pirrade lite i kroppen.

Vi satte oss bekvämt och tog några djupa andetag och en av deltagarna började slå på trumman. Med en gång kände jag att detta var ett sätt att meditera, som passade mig som handen i handsken. Jag kom med en gång in i ett scenario som utspelade sig i mitt huvud. Jag var vagt medveten om att det fanns en klocka i närheten, för jag hörde det tickande ljudet i bakgrunden till trumman. Det konstigaste för mig var att jag tyckte att klockan ändrade takt hela tiden. I efterhand har jag förstått att klockans takt var konstant och det som ändrades var trummans takt. Under meditationen var jag dock så bunden till trumman att denna tog över och var mer relevant, för mig, än vad klockan var.

I ungefär 5 minuter trummade trumman, men för mig kändes det som att jag hade mediterat i flera timmar. Upplevelserna jag fick var så starka att jag kunde känna smaker, lukter och allt annat. Precis som jag hade befunnit mig, kroppsligt, i scenariot som utspelade sig i mitt sinne. Jag kan än idag sluta ögonen och genast få tillbaka dessa känslor. Så starkt påverkade de mig.

Efter meditationen berättade vi lite för varandra om vad meditationen gett oss. Eftersom detta inte varit en verbalt styrd meditation, utan trumman styrde, blev det extremt olika upplevelser för alla oss som var med.  Min upplevelse, som jag delade med mig lite utav, kommer här i sin helhet.

War of angels

Flyende på stäppen:

Det första jag kände var den varma nästan brännande solen. Den gassade på från en klar himmel. När jag öppnade ögonen stod jag i en öken som bredde ut sig från horisont till horisont. En svag bris gjorde det lite svalare, men värmen var nästan outhärdlig. Jag såg mig omkring och såg små vattenhål här och där. Runt vattenhålen fanns där lite småbuskar och lite kaktusar som växte sig höga och majestätiska. Jag gick genom den varma sanden fram till ett av dessa vattenhål, för att svalka av mina fötter lite. Tankarna gick runt i huvudet och jag undrade varför jag kommit just hit?

Tiden gick och solen rörde sig på himlen, ner mot horisonten. Helt plötsligt kände jag att jag inte var ensam längre. Jag slöt ögonen och sökte efter det som pockade på min uppmärksamhet. Jag fann inget, så jag öppnade ögonen igen. Då fick jag, framför mig, se ett par röda gestalter komma farande. De skyndade sig hastigt framåt och slängde hela tiden oroliga blickar bakåt, precis som om de var förföljda.

Jag blinkade snabbt ett par gånger, för att kunna fokusera bättre och då såg jag det.  Dessa varelser hade vingar. Eftersom de inte flög fram över sanden så hade jag inte sett vingarna vid första anblicken. Nu kunde jag inte slita blicken från dem. De stannade upp och började oroligt spana runt sig i alla riktningar. Jag kunde inte se om de svävade ovanför marken eller om de i själva verket stod i sanden, precis som mig. Plötsligt vände sig alla om och tittade i samma riktning. Snabbt tog de till flykt igen. Bort från vad de än hade sett.

Min egen blick släppte fokus på dessa rödaktiga underbara varelser, bara för att söka efter vad som skrämt de på flykt. Jag flyttade min blick och fick mycket riktigt se vad som jagade dem.

Denna gång såg jag vingarna med en gång. Mörkare, blåaktiga bevingade varelser kom i rasande fart mot de första jag hade sett. Dessa blåaktiga varelser utnyttjade sina vingar till max, svävandes en liten bit ovanför marken rörde de sig mycket fortare än de jagade.

Jag fick ingen känsla om varför de ”blåa” jagade de ”röda”. Det ända jag visste var att det jag precis hade bevittnat var änglar. Änglar som stod på vars en sida i en pågående konflikt. I nuläget var vare sig den ena eller den andra sidan medveten om att jag befann mig i deras sällskap. Då jag kunde känna spänningarna i luften var jag väldigt glad att jag inte blev involverad, mer än att jag bevittnade en (för mig) kraftfull händelse.

Jag kände att jag var på väg längre ner i meditationen och valde därför att istället komma tillbaka till stolen jag satt i. Inte för att jag inte ville fortsätta, för det ville jag verkligen. Nä, jag var rädd för att om jag gick för långt, vem skulle hjälpa mig tillbaka?

Jag kände att jag nästan var tillbaka, då kunde jag slappna av igen och PANG så var jag tillbaka i änglarnas konflikt. Dock i en annan omgivning.

Skog och mark

Nu var omgivningen helt annorlunda. Temperaturen var betydligt lägre och även om den var solljus, så var det inte samma intensiva strålar som innan. Med en gång kände jag att jag inte var ensam. När jag öppnade ögonen som befann jag mig mitt i en grupp av änglar. Djupa toner av blått, grått och grönt speglade deras kroppar. Jag kände en viss utmattning från dem och förstod att denna kamp/strid som de utkämpade inte var ny. Den hade pågått en längre tid, men ingen av sidorna gav vika. Flera av dem som stod kring mig hade ärrade ansikten. Ärrade både av upplevelser och av rent fysiska skador.

Vingarna stod rakt bakåt på deras kroppar. De var inte redo att ta till flykt men jag fick känslan av att de var långt ifrån avkopplade i sina kroppar. Ledaren för denna grupp stod med raklång kropp och informerade de andra i gruppen om hur de skulle fortskrida för att nå sitt mål. Detta var första gången under meditationen som jag fick en påminnelse om att det var en speciell fråga som drev dessa änglar. Dessa slagskämpar var redo att offra sig för att få igenom sin vilja. Vad frågan var fick jag däremot inte reda på.

Jag började studera omgivningen och lade märke till att vi inte var under bar himmel.  Vi befann oss i något slags tält. Utanför tältet kunde jag urskönja kullar med barr träd och bladträd utan blad. På himlavalvet såg jag ett flertal änglar flyga fram och tillbaka. I sina händer höll de spjutliknande vapen. Jag förstod då att detta var vakter som patrullerade för att förhindra intrång av andra icke likasinnade änglar.

Starka känslor fyllde luften så den nästan blev elektrisk. Det kändes lite skrämmande hur överens alla var på det som skulle göras. Ingen ifrågasatte om det de gjorde var rätt. Denna strid hade pågått så länge att man nu var inne på slutspurten. Kosta vad det kosta ville, vi skulle segra till varje pris.

Mötet avslutades och de olika änglarna skingrades. Mina ögon följde den som verkade vara frontfiguren för gruppen.  Han gick fram till en strålande varelse(ingen ängel) och klargjorde för denne vad de hade för planer. Efter vad som såg ut som ett godkännande bredde ledaren ut sina vingar och tog sig med långa kraftfulla vingslag upp på himlen. Fler och fler anslöt sig till honom och efter bara ett kort slag var himlen nästan täckt av änglar.

Jag kände att jag inte var ämnad att följa med dem så jag sökte mig tillbaka till min stol i nuet. Trummans monotona ljud ledde mig tillbaka. Jag slappnade av när jag kände att jag nästan var tillbaka. Men då var det dags igen. Nya dofter killade i nästan och jag kände att jag var på väg igen. Vart skulle det bära hän nu?

Öken eller annan planet?

Temperaturen runt om mig ökade markant och luften blev med ens torrare. Det var inte på något vis besvärande, men ändringen var så markant att den kändes i hela kroppen. Jag tror att jag också bytte ”kropp”, för detta klimat kändes väldigt passande. Jag visste inte om jag skulle öppna ögonen direkt, så jag beslöt mig för att insupa omgivningen genom mina övriga sinnen.

Luften var torr men inte så att det var besvärande. Temperaturen var, som sagt, hög men inte brännande. Det hördes ett svagt sorl i bakgrunden som stundtals ökade i volym, för att nästan genast dämpas. Jag fick känslan att jag nu var på besök i det andra lägret med änglarna på motsatt sida.

Jag öppnade mina ögon och försökte ta till mig alla detaljer jag kunde.

Vilket håll jag än tittade åt fanns där bara sand. Böljande dynor av sand som sträckte sig från horisont till horisont. Himlen ovan sanden var blå, men med en annan ton än den jag är van vid att se här hemma. Solen som sken på himlavalvet hade ringar i olika färger. Likt solen vi ser på dagligen, men ändå olik. Ögonen anpassade sig sakta och jag såg nu byggnader i horisonten. Jag kan bäst likna dem vid pyramider. Jag kunde inte se dem i detalj, men att de var olika förstod jag med tanke på att de hade olika färger. Precis som om de var byggda av olika sorters stenar.

Jag tog ett flämtande andetag och höll luften inne. Jag var inte ensam här. Rösterna jag hört var inte en bit bort, de var alldeles intill mig. Dessa varelser bar vissa likheter med oss människor, men det fanns fler olikheter än det fanns likheter. Smala lemmar, olikfärgad hy och så det självklara Vingar.

Dessa varelser stod och tittade på mig precis som om de väntade besked. Jag öppnade mitt sinne och fick en liten inblick i deras del av kriget.

De var också trötta på att strida, men även införstådda med att deras kamp snart var slut. De var egentligen ingen krigande ras men omständigheterna hade drivit dem till denna handling. Genom åren hade deras släkte blivit förföljda, lemlästade och fängslade. Allt detta på grund av sina värderingar. Dessa värderingar var grunden till att Kriget bröt ut.

Jag fick äntligen en liten hint om vad allt detta handlade om. Men informationen hade ett pris. Priset var att få en mer djupgående inblick i vad deras ”folk” hade fått genomgå för att försök få fram sina åsikter. Många av dessa varelser hade blivit tillfånga tagna och man hade försökt att ändra deras åsikter, med hjälp av våld. Torterade på de mest fasansfulla sätt. Avhuggna vingar, fängslade utan näring men värst av allt nertryckta på grund a sina(enligt mig) nobla tankar.

Vad dessa varelser ville var att öppna alla portar och låta människorna på jorden att ta del av allt. Alla livsformer/energier skulle behandlas lika. Detta var alltså vad de slogs för. De trodde att universum skulle bli ett med sig själv om alla kunde dela jämlikt. Dras övertygelse var så stark att de var villiga att dö ut som folkslag, hellre än att ändra åsikt.

Möten hade hållits mellan de båda sidorna många gånger. Inte bara på slagfälten utan även under med civiliserade former. Ena sidan ville att alla skulle dela allt. Andra sidan hävdade att människorna inte hade kapaciteten att handha denna information och dessa gåvor. Människorna skulle bara vilja ha mer och mer och inte nöja sig med sin beskärda del. Detta var deras argument.

De kunde tänka sig att låta vissa människor få ta del av gåvan, bara för att sedan kunna utvärdera och dra slutsatser om hur man skulle gå vidare. De gjorde väldigt klart för motståndarna att översteg från deras krav skulle straffas hårt. Inga undantag fanns.

Konflikten hade pågått så länge att ingen mindes riktigt hur den började. Det ända jag fick till mig var att de alla hade samma ursprung. Med tiden hade de förändrats för att bättre kunna leva i sina omgivningar.

All denna information fick jag till mig på ett ögonblick. Det var så mycket och så starkt att jag blev illamående. I ansiktena runt omkring mig såg jag välvilja och envishet. De väntade på att jag skulle ge dem ett besked. Ett besked som inte var mitt att ge dem. Jag tror att jag delade sinne med en av deras ledare. Han tog mig till sig för att jag skulle kunna förstå dem och deras sett att se på konflikten.

Problemet var att han fick ta del av mitt sinne likaväl. Han fick inblick i vad jag hade sett hos de andra och vad som var på väg mot dem.  Han motade vänligt men bestämt bort mig från dem. Han visade inga tecken på illvilja eller något annat. Bara ett bestämt stopp. Han gjorde klart för mig att jag inte skulle kunna följa ena eller andra sidan mer, utan detta var vad jag skulle få se.

Det kändes nästan påtvingat att komma tillbaka till stolen nu. Jag måste erkänna att det var motvilligt jag kom illbaka. Jag visste mycket väl att jag inte hörde hemma med dem, men jag ville ändå veta vad som hände.

Jag kom tillbaka till min stod och sakta öppnade jag ögonen. Jag visste att jag inte skulle försvinna in i min egen värld mer och tog detta med ro. Man kan önska sig mer, men man måste också veta när man ska nöja sig med det man fått.

Hon som ledde trummeditationen tog oss tillbaka och lät oss landa mjukt. Jag vet inte hur länge meditationen hade varit, men med tanke på klockan hade den pågått i cirka 15 minuter(max). Mina tankar irrade lite och jag undrar hur man kan uppleva så mycket under så kort tid. En tanke som kan förbrylla mig än idag.

Vad gäller utgången på kriget så vet jag faktiskt inte. Båda sidor hade starka argument som jag kunde ta till mig. Vid första tanke kan man tro att de som inte ville dela med sig vann, men jag är inte så säker på det. Vi blir mer och mer medvetna om vad som finns runt om oss. Detta kan också vara en del i att få ta del av allt. Det kan alltså vara vilket som, beroende på hur man ser på det. Ett helt annat sett kan vara att deras strid inte är över ännu. Det vet jag/vi inte heller.

I vilket fall som så var etta den mest intensiva, givande och talande meditation jag varit med om. Allt detta tack vare en trumpinne, en trumma och en god meditationsvägledare.

Hoppas att ni alla någon gång får uppleva något liknande, den är andetagande.

Meditation eller trans?

Nu när man hade lyckats med sin meditation såg jag ännu mer framemot att gå på utvecklingscirkeln. Kände att varje fiber i min kropp verkligen längtade till det var dags att gå dit igen. Vad skulle jag få uppleva nästa gång? Var det bara början eller skulle det hända mer nästa gång? Alla frågor bara poppade upp i mitt huvud.

Äntligen blev det dags för en ny cirkelträff. Jag var förväntansfull och full av iver när vi satte oss ner och skulle börja meditationen. Denna gång var det ett nytt scenario vi skulle sätta oss in i. Det kändes så naturligt och man liksom bara fann sig i situationen och befann sig på en annan plats med en gång.

När den vägledda delen var avklarad och vi skulle känna oss för kände jag med en gång att jag hade något hos mig. Denna gång var det ett djur. Inte ett vanligt djur, det var ett kattdjurs kropp med huvudet från en örn. Kroppen var brun och huvudet var rött. Han frågade mig om vi skulle sitta ner först, eller om han fick visa mig något. Nyfiken och hien som man är villa jag att han skulle visa mig.

Det kändes som jag sjönk djupare ner i stolen när han tog mig med till det han hade att visa mig. Plötsligt satt vi på en bänk nere i en tunnelbana. Det vara bara han och jag där på bänken, inga andra människor fanns i närheten. Vi satt på perrongen och han sa att jag inte skulle bli rädd. Rädd för vad? tänkte jag. Då kändes det som att det rullade in en dimma, när dimman lättade så var där fullt med folk runt omkring oss. Alla stressade fram och tillbaka för att hinna med sina liv. Han sa: - Ser du att de inte märker oss? Vi är osynliga för dem. Jag tittade mig omkring och det var verkligen som han sa, de la inte märke till oss. Jag vände mig till honom och han tog till orda igen: - Du ska få dem att ta det lugnt. Va? Tänkte jag. Jaja jag får väl försöka. Jag slöt mina ögon och försökte be dem alla att ta det lugnt. När jag öppnade ögonen igen så hade alla saktat ner. De gick istället för att springa. Nästan alla tittade på oss och nickade en liten hälsning. Jag tittade på min följeslagare igen och han nickade åt mig. Håll i dig, sa han.

Dimman kom tillbaka och när den skingrades hade vi flyttat oss till ett torg. Höga byggnader fanns runt om oss och precis som i tunnelbanan var vi ensamma. Sätt dig ner sa han. Vi satte oss på en bänk och återigen kändes det som jag sjönk ner i bänken. Jag hörde ett svagt: - Håll i dig.

När jag väl fann mig i situationen fanns där fullt med människor omkring oss. Precis om i tunnelbanan stressade de fram och tillbaka. Jag tittade på min följeslagare och han nickade bara. Jag slöt ögonen och bar stilla till alla som fanns omkring mig. Snälla ni, lugna ner er och ta det lite lugnt. När jag öppnade ögonen var vi ensamma igen.

Jag titta åt sidan för att se på min följeslagare. Han titta mig djupt i ögonen. Inne i mitt huvud ekade orden: - Ta det lugnt, annars kommer du att missa oss. Vi finns runt omkring dig hela tiden. Ta dig bara tid att se efter så kommer du att se.

Wow tänkte jag, kan det verkligen vara så?

Helt plötsligt hörde jag rösten från den som höll i meditationen. Det kändes som om hela min kropp rycktes tillbaka till stolen där jag satt. Över torget, genom dimman, genom tunnelbanan och tillbaka till nuet. Hon talade lugnt och försiktigt, men för mig blev det ett väldigt abrupt slut. Jag vet inte om vi var färdiga med varandra, men jag fick ett varningens ord med mig på vägen. Om du väljer detta livet ska du vara medveten om att du är en av de få som tar det lugnt och kan se oss. Lika ensamma som vi var på torget, så ensam kan du komma att känna dig…..

Nu var jag tillbaka i stolen där vi började meditationen. Hon som höll i det hela märkte att jag var väldigt tagen av det hela och frågade om jag ville dela med mig av min upplevelse. Jag berättade lite men inte allt, ville först fundera lite på vad jag precis varit med om.

Jag talade lite med en annan på träffen om vad jag varit med om under meditationen och han sa: - nästa gång du ska meditera så ha någon hos dig. Kan du inte ha någon med dig så ställ larmet på klockan eller något liknande. Det verkar som om du har lätt för att meditera, som du berättar det är det nästan som om du var i trans.

Har sedan den gånge varit väldigt försiktig vid mina meditationer.

Mina tips angående detta

• Var aldrig nöjd, vill du söka dig framåt så gör det
• Var nyfiken, men glöm inte att ha respekt. Krafterna i universum är starka

Prova er fram och var försiktiga. Ha de bäst

Första gången

Som allting annat var jag extremt skeptisk mot att meditera från början. Jag hade en förutfattad bild om att man skulle sitta på ett speciellt vis och göra vissa läten, samtidigt som man skulle ”drömma” sig bort till någon fantasiplats. Jag har inte mediterat så många gånger hitintills, men de få gångerna jag gjort det har fått mig att göra en helomvändning i mitt tycke.

Första gången jag skulle prova på det var när jag gick på medial utvecklingscirkel. Hon som höll i träffen frågade om alla hade mediterat innan, föga förvånande var det bara jag som inte hade gjort det innan. Tjurskallig som man är gav jag mig an meditationen med en inställning liknande, detta ska jag fan klara av. Till min för våning var det inte alls som jag hade trott.

Det hela började med att lugn musik spelades i bakgrunden.(Jag gillar inte lugn musik, men jag skulle ge det en chans) Hon började tala med lugnande röst och vägledde oss i lugnt tempo genom ett scenario. Jag kunde se det när jag slöt mina ögon. Efter ca 5 minuters vägledning sa hon: -Ni kan nu känna er för och se vad som kommer till er. Det var inte mycket som kom till mig denna gång, men de kommande gångerna stegrade det på rätt bra.

Efter någon minut tog hon till ord igen och tog oss tillbaka i lugn takt och vips så hade jag varit med om min första meditation. Efteråt funderade jag på varför jag hade haft de förutfattade meningar som jag haft. Det ända jag kunde komma och tänka på var stereotyp. Man tror det ärr på något vis men när man väl är med om det själv så ändras uppfattningen om det :) Underbart.

Mina tips till er som inte provat på det

• Tänj på era gränser och prova på. Hitta någon som vet vad de gör och be dem att vägleda er
• Ha ett öppet sinne. Tro inte, skapa er en egen uppfattning och dra era egna slutsatser
• Tänk inte för mycket, låt tankarna flöda så blir upplevelsen precis som ni vill ha den.
• Sist men inte minst NJUT

Wow jag lyckades

Nästa gång det var dags för cirkelträff kom jag på mig att nästa längta till att få meditera igen. Allting var så nytt och spännande, men meditationen var något konkret som jag dessutom fick hjälp med att lära mig. Full av förväntan satte jag mig ner i stolen och väntade på att det hela skulle börja.

Jag kände med en gång att det inte var likadant denna gången som den förra. Istället för att bara se bilden kändes det som att jag verkligen var i en annan omgivning. Alla mina sinnen fick intryck av den bilden som målades upp för mig. Lukt, temperatur, smak och syn allt verkade påverkas.

Jag fick för första gången inblick i en helt ny värld. Det var inte som om jag flydde verkligheten utan bara som om jag sökte mig till den världen som finns i mitt inre. Magisk. Jag fick under denna meditation kontakt med någon/något som inte berättades för mig. När hon i vanlig ordning sa att vi skulle känna oss för så fick jag kontakt. Det var en hög mansgestalt som verkade befinna sig där hos mig. Han sa ingenting, gjorde ingenting utan han bara fanns där. Jag tror att han bara ville visa mig att om man vill få kontakt så är det bara att be om det. Kanske inte alltid är den man vill ska komma som kommer, men nog kommer där alltid någon.

Efter ett par minuter var det dags att avsluta och jag tackade så mycket för sällskapet och tog mig tillbaka. Jag visste inte riktigt vad jag skulle berätta efteråt. Jag visste ju vad som hade hänt, men var nog rädd att de andra skulle tycka. Min lilla upplevelse var stor för mig, men bleknade i jämförelse med vad de andra hade upplevt.

I mitt stilla sinne tänkte jag: -Wow, jag lyckades. Jag fick kontakt med en annan energi. Oavsett vad de andra varit med om så var detta jätte stort för mig.

Den kvällen gick jag hem utan att ha delat med mig av min upplevelse. Detta trots att de andra frågat mig, men jag vågade inte berätta. Jag beslutade mig då för att det var sista gången detta skulle hända. Nästa gång skulle jag också dela med mig. Friskt vågat hälften vunnet.

Om ni som jag är lite osäkra på vad andra ska tycka och tänka så kommer här lite tips :)

• Bagatellisera inte dig själv eller dina upplevelser. Är det viktigt för dig dela det då med människor du litar på, håll det inte inne
• Känns det fel att dela med dig, vänta då tills det känns rätt. Infinner sig inte känslan, prova med att byta sällskap
• Börja i liten skala. Berätta inte för alla du träff utan välj ut någon speciell och känn dem lite på pulsen. Lita på din magkänsla
• Ge inte upp. Om inte du tror på dig själv, varför ska då andra göra det. Var självkritisk men inte nedvärderande
• Låt dig själv blomma ut och se vart det tar dig

Dela den här sidan