Min syn på vår underbara värld
Jag har den sista tiden haft en hel del annorlunda funderingar, främst gällande ufo. Enligt förkortningen kan man ju utläsa vad det står för(Oidentifierat flygande objekt), men vad är egentligen ett ufo? När man hör ordet tänker man på till exempel på ett flygande tefat, men det stannar oftast inte där. Man undrar ju även över vad som finns inuti det där tefatet. Näst intill alltid förknippar man alltså ufo med utomjordingar, men det är väldigt sällan man hör funderingar kring bara dem. Hur kan det komma sig?
Om man träffar någon som säger sig ha sett ett ufo, har man alltid en åsikt om detta. Om man tror på dem, om personen är trovärdig och liknande. Men om någon säger sig ha mött en utomjording, då blir de helt annorlunda bemötta. Varför?
Min tanke är att möten med utomjordingar är mycket vanligare än möten med ufon, därför är människor mer försiktiga med att prata om detta. Det är lättare att försäga sig(och därmed hänga ut sig själv) om man har personlig erfarenhet av någon sådan händelse. Om man innerst inne vet att man mött en utomjording, då blir det svårare att förneka deras existens. Om man däremot inte sett ett ufo, då blir det bara en åsikt gällande deras existens.
Hela tiden talas det om att man ska vidga sina vyer för att kunna utvecklas, detta håller jag helt klart med om. Kan man då säga att alla möten/kontakter med energier, i själva verket är möten med utomjordingar? Alla är vi överens om att alla energier härstammar från universum och inte från jorden, då är dessa (enligt mig) utomjordingar. Eller är det så att en utomjording måste materialisera sig in en fysisk kropp för att ens kunna räknas som just utomjording? Har vi varit så blinda i vårt sökande efter annat liv i universum, att vi missat att de redan finns mitt ibland oss?
Allt inom det mediala handlar om att känna av och läsa av andra energier än de som besitter våra fysiska kroppar. Kan inte dessa energier vara utomjordingar? Kommer verkligen alla utomjordingar hit i rymdskepp eller andra farkoster(som enligt mig bär många likheter med våra flygplan)?
Om vi nu leker lite med tanken på en annan livsform, eller en högre intelligens om man så vill. De har lyckats klura ut hur men reser genom rymden till ett annat solsystem och en annan planet, något som vi människor inte lyckats med än. Är det då inte lite trångsynt att sätta dem i ett rymdskepp, en farkost som vi tror oss behöva för att kunna göra denna resa? Förmänskligar vi inte dem lite mycket då?
Nu skulle jag vilja be er alla om en jätte stor tjänst, vidga era vyer. Släpp det gamla tänket om hur allt ska vara och försök istället se hur allt skulle kunna vara.
Lek lite med tanken, tänk efter för dig själv och öppna ditt sinne. Härstammar alla energier på jorden, från just jorden? Om inte, är då inte dessa energier utomjordingar?
Jag har märkt en rätt så stor förändring i mitt sett att se på allt. Denna förändring har nog pågått en tid, men det är först nu på sistone som jag märkt av den själv. Inte så att jag går omkring och misstror allt, jag bara undrar över en massa saker som jag inte reflekterat över innan. Jag märker att jag utvecklas och finner insikt i många nya saker. Med insikten kommer även frågor.
Den senaste insikten var en riktigt klurig, men givande, fråga.
Kan det vara så att jag är i något som kan liknas med en mötesfas? Det vill säga att jag, för tillfället, ska möta en hel massa energier och väsen. Allt detta för att ta lärdom. Lär mig om hur de yttrar sig visuellt, vad de står för, hur de påverkar oss människor och så vidare. Allt detta för, i framtiden, kunna ta hjälp av dem i mitt mediala arbete.
Om jag söker upp roten/grunden till människors besvär/problem kan jag ha möjlighet att be mina vänner om hjälp. Beroende på vilket område problemet finns i kan jag ta hjälp av lämplig vän att hjälpa till med problemet.
Jag känner att det krävs en mångfald av stöttande vänner för att Kunna arbeta på detta viset. Om jag utökar mitt umgänge med andevärlden så kan det hjälpa mig mycket i framtiden. Ju större umgängeskrets i andevärlden, desto fler kan jag hjälpa i människovärlden. Eller?
Efter att ha träffat en hel del andliga personer, och även en del medium, har jag skynjat en röd tråd. Nästan alla av de ovannämnda har sin guide närvarande vid all kontakt med andevärlden. En annan sak som många har gemensamt är att de frekvent har kontakt med sitt högre jag. Jag i min tur har, vad jag vet, inte någon kontakt med min guide. Jag vet inte ens om jag har en guide. Kontakt med mitt högre jag vet jag inte heller om jag har, kan bero på att jag kanske inte riktigt förstår innebörden av kontakten med sitt högre jag….
Jag har lite frågor och funderingar dessa två kontakter.
Har man enbart kontakt med sin guide för att denne hjälper en? Vilken hjälp får man? Är det så att man ber sin guide om hjälp när man ska få kontakt med någon specifik? Är det då lättare för en att få informationen eftersom det kommer genom en kanal man är bekväm med? Om man får informationen genom guiden, hur vet man då att informationen kommer från källan man sökte och inte från guiden? Undviker man direktkontakt med ”källan” för att till viss del skydda sig själv? Man kan ju inte veta om alla i andevärlden bara vill en väl. Agerar guiden filter som filtrerar bort saker som inte är relevanta eller som kan skada dig? Om det är så, kan det inte uppfattas som att guiden bestämmer vilken information som kommer fram? Eller känner guiden hela tiden av vad det är du söker och om den är osäker, frågar den då dig?
Ja som ni märker är frågorna många, enbart för att jag är nyfiken och intresserad av alla aspekter av kontakt med andevärlden. Jag skulle gärna vilja ha hjälp att stilla min nyfikenhet, eller kanske räta ut några frågetecken. Om ni vill eller kan får ni gärna ta er lite tid och komma med ert synsätt på det hela.
Det här med högre jag har jag nog lite mer insikt i. Min tolkning av det hela är, man går upp i sitt högre jag för att bättre kunna fokusera på något. O man väljer att fokusera på sitt inre sinne eller något annat sinne, det spelar ingen roll. Det är ju vida känt att tar man bort något sinne så förstärks de man har kvar. Om man då väljer sitt inre (eller sjätte om man vill säga så) och bara fokusera på det, ja då kan det hända saker. Jag tror att man lättare kommer till insikt med vissa saker eller får ett annat perspektiv på världen. Nu kan man ju inte gå och vara uppkopplad till sitt högre jag hela tiden, man måste ju faktiskt leva med sina andra sinnen i jordevärlden också. Men om man söker något speciellt och man inte riktigt kommer fram till något, då kan man söka med sitt högre jag efter svar. I alla fall enligt mig.
Självklart kommer de lite egoistiska fram i mig ibland, då undrar jag om jag kommer att få kontakt med min guide, eller kommer jag att finna mitt högre jag? Kanske kommer det som ett steg i min personliga utveckling. Kanske har jag redan kontakt med dessa två, bara det att jag uppfattar dem som något helt annat.
Jag har accepterat att vi alla är olika och vi har alla olika kontakt med andevärlden. Men i vissa fall verkar våra kontakter ha många likheter med varandra.
I dagsläget gör jag det som känns rätt, går helt på magkänsla eller intuition. Det kanske är det sätt som fungerar bäst för mig, men jag vill också tro att jag inte är så stelbent. Om tillfälle ges provar jag gärna något nytt eller försöker se allt ur ett annat perspektiv.
Var nyfikna och utmana er själva, det gör jag varje dag.
Jag har ett längre tag funderat på hur det kan komma sig att inte alla kan se/känna samma saker. Visst kanske det kan vara så att alla inte KAN se, men det kanske också finns de som inte VILL se. Med tanke på hur mycket som finns i universum så kanske man inte kan se allt, men hur kan det komma sig att så många ser en sak medans det nästan inte är någon som ser en annan?
Om man ser på de personer som verkligen vill ha kontakt, varför kan inte alla se samma sak? Varför skiljer det sig så himla mycket? Visst ens personlighet spelar säkert in och en massa andra faktorer, men de flesta kan ju gå kurser och ”lära sig” hur man får kontakt. Vad är anledningen att vi skiljer oss så himla mycket?
Jag vet att många av de lärda, inom medialitet, säger att man måste lära sig att ”tona in” på de olika energierna som finns runt en. Vissa ”medium” erbjuder kurser där man lär sig, olika metoder, om hur man tar kontakt och det är jätte bra. Men vissa personer får ju kontakt utan att ha gått kurs, dessutom måste ju någon ha varit först med att ta/få kontakt. Ingen lärde dessa pionjärer, de lärde sig av erfarenhet.
De flesta söker sig till kurser, eller liknande, på grund av något de upplevt. De hittar en kurs som verkar stämma och får bättre verktyg att arbeta med. Men kan det vara så att det redan på förhand är bestämt vilka man ska ha fallenhet att få kontakt med?
Mina tankar i detta ämne rör sig kring en speciell frågeställning. Kan det vara så att liven man levt inte bara varit som människa?
Många tror på att vi har levt tidigare, den andliga biten handlar ju en hel del om detta. Men vad jag har förstått handlar det uteslutande om tidigare liv som människa. Varför skulle vi inte kunna bära med oss minnen från tidigare liv där vi levt som något annat?
Kan det vara så att våra celler, eller vår själv om man så vill, minns de tidigare energiformerna vi haft innan? I så fall kan man ha större fallenhet att få kontakt med just de energiformerna. Det är kanske just detta som gör att vi har så olika sätt att se på våra möten med andra energier. Minnen. Eller?
De själar som är gamla har således en massa minnen de ”bär med sig”. Yngre själar har det inte och har således inte lika lätt att få mångfald i sina kontakter. Inte så att någon är bättre eller sämre, vissa har bara kunskapen medans andra måste lära sig den.
Kanske något att tänka på?
Allt som finns runt omkring oss uppfattas olika, beroende på vem det är som tittar. Alla lägger sina egna värderingar i vad de ser, beroende på erfarenheter, tycke och dylikt. Sen finns det de saker som man egentligen inte kan ha något tycke om, det är bara att acceptera det. Vissa sådana saker man måste acceptera har jag lite funderingar över.
Hur man än vrider och vänder på allt, så kommer allting ur mörkret. Innan allting fanns i universum så fanns det bara mörker, i alla fall vad vi vet. Sedan kom Big Bang, fyllt av energi och ljus, och spred sig i vårt nu kända universum. Kan man då inte säga att Big Bang kommer från mörkret? Är fortfarande allt som kommer från mörkret dåligt? Innebär det då att vi alla är dåliga?
Ur mörkret kom då också ljuset. Om du inte har mörkret, hur definierar du då ljuset? Inte som motpol, nödvändigtvis, utan mer som kontrast. Om vi inte hade sett mörkret, då tror inte jag att vi hade sett ljuset ihäller. Då kan vi ju egentligen tacka mörkret för att vi har ljuset, eller?
Rymden består av evigt mörker, rymden i sig själv är aldrig ljus utan fyller bara sig med diverse energier. Dessa energier har sitt ursprung i rymden men strålar med en glans som fascinerar miljontals. Hade inte rymden funnits, då hade inte energierna strålat och vi hade kanske inte upptäckt alla dessa underbara energier. Är då den mörka rymden inte underbar?
I kvinnans kropp tränger inget ljus in och ändå sker här mirakel. I en kvinna uppstår och växer ett liv fram, i mörker. En ny energi föds sedan ut i ljuset och tar sin plats i universum. Jag tror att vi alla är rörande överens om att detta skapande av oss människor är underbart. Men varför kan vi inte utvecklas i ljuset? Av vilken anledning börjar vi alla våra liv i totalt mörker?
Kan det månne vara så att det som finns i mörkret runt oss är skörare än det som avslöjas i ljuset? Vi hyser alla någon form av respekt för mörkret, oavsett ålder eller ursprung. Vi skolas in i tidig ålder att mörkret inte är bar eller att mörkret döljer faror vi inte kan se. Kan det vara så att de som finns i mörkret vill att v ska tro på detta? Att det finns starka krafter i mörkret tvivlar jag inte på, men de finns kanske där av en anledning.
Om det som verkligen döljer sig i mörkret är nytt i denna värld och behöver tid på sig att växa. När det vuxit tillräckligt och skaffat sig styrkan, ja då kan det träda ut i ljuset. Under tiden det befinner sig i mörkret behöver det beskydd. Detta beskydd får de av starka energier som antingen har valt eller som blivit tilldelade att vakta. Vi känner av de starka energierna och väljer att inte se förbi dem. Av rädsla eller på grund av vad som sagts till oss i hela våra liv. De få som försöker se förbi det starka, kommer att bli överraskade av vad som ytterligare finns i mörkret. Det är min tro i alla fall.
Sedan urminnes tider har det funnits de som fokuserar på ljuset och de som fokuserar på mörkret. Men vem var det som bestämde vad som är gott eller ont? Det som finns i ljuset kan ju också alla se, då faller det sig naturligt att det är gott. Vad blir då över? Jo ondskan och mörkret.
Tänk om det som finns i mörkret och det som finns i ljuset är samma sak. De bara befinner sig i olika stadier av sin egen utveckling. En eggande tanke, i alla fall för mig!
Som alla vet är vi människor olika. Det finns många religioner och en massa olika grupper där likasinnade träffas och diskuterar sina övertygelser. Men frågan är om vi innerst inne inte är likadana allihopa?
Det som de flesta verkar vara överens om är att vi alla föds mediala. Av olika anledningar har vi olika lätt att ta till oss andligheten. Genom påverkan av äldre personer och miljön runt oss formas vi för att passa in i en mall. Vi har möjligheten själv att välja mall, men inte möjligheten att inte välja alls. Kan det nu vara så att det egentligen inte är vi människor som styr valen, utan att styrningen kommer uppifrån?
Det finns en oändlig mängd av olika dimensioner och världar i universum. Kan det vara så att vi människor är så olika beroende på vilken ”frekvens” vi tonar in på? Om vissa frekvenser är lättare att tona in på? Inte medvetet utan undermedvetet. De av oss som är lite mer medvetna kan se och känna in de frekvenser som inte är starka. Jag menar inte att universum bestämmer, vi bestämmer själva. Men ett naturligt sätt är ju att välja den breda vägen att vandra. Att inte kämpa emot strömmen.
En liten tankeställare, tänk på till exempel Kristendomen, Islam och judendomen. Kan det vara så att dessa människor tonar in på samma frekvens? De väljer inte medvetet, deras kroppar mår bara bättre av att umgås med människor som delar deras frekvens. Att det sen blir friktion mellan de olika frekvenserna beror inte på olikheterna. Det beror på oss människor.
Vi människor har genom alla tider haft svårt för att acceptera olikheter. Om man inte delar samma ”tro” så är man inte en vän. Jag tror inte att det var tänkt att vara så. Tänk om vi istället kunde ta tillvara på olikheterna och välja att komplettera varandra istället. Olikheter finns i hela universum, men inte försöker universum ta död på sig själv.
Kan det vara så att alla orättvisor, alla krig ect inte bara beror på oss människor? Vi blir inte styrda att kriga, vi blir styrda att vara olika. Inte för att det ska bli motsättningar, nej, enbart för att komplettera varandra. Mångfalden finns här på jorden enbart för att mångfalden finns i universum.
Om vi skådar in i oss själva, är vi inte alla lika? Är vi inte stöpta i samma form? Visst variationer finns för hur ska vi annars kunna spegla universum? Vi är som vi är, ja. Men är vi inte också en spegelbild om vad som omger oss i universum?
Omfamna olikheter och motsträva dem inte. Se vad andra kan bidra med, istället för att leta olikheter. Vi fyller alla en uppgift i universum. Det är bara det att alla uppgifter inte är samma
Har haft en hel del intressanta tankar på sistone och ikväll under ett samtal med min kära syster ramlade polletten ner. Alla kunniga(i mina ögon)medium är medvetna om att det finns två sidor på allt. Nu menar jag inte så att alla mynt har en baksida, mer som att alla poler har en motpol.
En hel del medium säger att de bara fokuserar på det ljusa eller att det bara finns ljus i deras värld. Om det nu bara finns ljus, vad är det då som gör ljuset till ljust? Om man inte har mörker att jämföra med, ja då är det kanske inte ljust ihäller. Bara en tanke.
Alla har ju hört sagor om de mörka trollkarlar som härjar i de mörka skogarna. Deras fiender var de ljusa, långhåriga och visa männen som alltid vann i slutet.
Min fundering då, jo kan det inte vara så att man har en sfär i sin medialitet?
Många säger at de har en koppling eller en kanal till sina guider. Jag har en liten annan syn på det hela. Om man nu sätter sig själv i en sfär. Du är inte i centrum för sfären, men däremot kan du bestämma om centrum ska vara ovan dig eller under dig. Om du väljer att ha centrum ovan dig så ligger mer av sfären ovanför dig och mindre av sfären under dig. Väljer du att ha centrum under dig så blir det tvärt om.
Väldigt bildligt uttryckt, ovan=Ljus och Under=Mörker. Ljus är inte gott och mörker är inte ont. I alla fall inte enligt mig. Det är bara olika sorters energier som befinner sig i de olika skikten.
Om du nu vill vidga dina vyer och expandera din sfär är det upp till dig. Problemet är bara att du inte kan skjuta centrum på sfären för långt ifrån dig. Önskar du få sfären större, måste du även acceptera att den växer på alla håll. Lika mycket uppåt som neråt. Om du då inte befattar dig med motpolen, kan din sfär inte växa mer. Du behöver inte ha kontakt med allt i din sfär, men däremot måste du acceptera allt som finns i den. Kan det vara därför vissa har förmågan att ha mer kontakt än andra? Måste man ta den ena med det andra?
Har upptäckt att ju mer man vidgar sina vyer(inom andlighet/medialitet) desto mer hänger allt ihop. Ju fler saker man får insikt i, desto mer kan man sammanfläta dessa för att få bättre insikt.
Jag vet inte om detta stämmer in på alla, men jag tyckte att det var en intressant tanke i alla fall.