Min syn på vår underbara värld
Jag har en helt underbar rutin, nämligen att gå en promenad varje kväll. Jag tar på mig mina ytterkläder och hunden får på sig sitt koppel sen travar vi ut. Jag bor ute på landet så jag behöver inte gå så långt för att slippa alla gatlampor. Här i mörkret kan jag verkligen slappna av. Med musik i lurarna och bara någon enstaka bil som susar förbi då och då infinner sig lugnet.
De flesta av mina upplevelser/inblickar kommer till mig under dessa avkopplande promenader. Hur jag ska göra till sommaren(när det är ljust på kvällen) vet jag inte. Förhoppningsvis har mina medföljare blivit så trygga med mig att de visar sig även i ljuset, för just nu behöver de mörkret. Inte för att de hör hemma i mörkret men de är lite blyga/skygga. Det är nog inte många som ser dem, men genom åren har de blivit utnyttjade och sårade av en massa människor. Således är de mycket försiktiga när de närmar sig nya människor. De kan dock inte hålla sig borta för de vill ha kontakt med oss. De innehar så enormt mycket kunskap och vetande och kan hjälpa oss på otroligt många vis(Detta är i a f vad jag tror)
Under en av dessa underbara promenader hade jag en upplevelse som heter duga.....
Jag hade varit ute i ca 40 minuter och var ca 500 meter hemifrån, då jag såg något på vägen. Det gick som ett stråk tvärs över vägen, påminde lite om dimma. Inte någon tjock dimma bara en liten markering. Jag insåg att jag var tvungen att gå igenom dimman för att komma hem, finns ingen annan väg att gå. När jag steg in i dimman kändes luften tätare. Inte så att det blev svårt att andas, bara att luften kändes laddad med energi. Dimman var bara ca 10 meter på vägen sen klarnade det upp igen, när jag vände mig om så kunde jag fortfarande se dimman.......
Vände blicken framåt igen och såg något mer framför mig. Ca 10 meter framför mig var det något som rörde sig över vägen. Va fan är det? var min första tanke. När jag var framme vid det jag såg hände det något konstigt. Det som var framför mig påminde om en Highway.....
Små svarta skuggor rörde sig fram och tillbaka över vägen. Inte huller om buller utan organiserat. Närmast mig rörde sig skuggorna från vänster till höger(över hela vägbanan), ca 2 meter fram rörde de sig från vänster till höger. När jag steg upp på "vägbanan" kände jag mig som en jätte. Kändes som jag klev UPP på något, fast jag visste att jag inte gjorde det). Runt omkring mig pinnade små skuggor fram och tillbaka. Det ända jag kände var en enorm tacksamhet för att de visade sig för mig. Jag fick känslan av att de var fullt medvetna att jag kunde se dem och att de var glada för detta.
Jag fortsatte gå och titta på dem och förundrades över hur många de var och hur målmedvetet de rörde sig.
Två likadana stråk med "skuggvägar" passerade jag på ca 50 meter. Vilken underbar avslutning på rundan :) :)
Har såhär i efterhand förundras jag över vad de visade mig. Jag fick en liten inblick i hur mycket de finns i vår närhet. Överallt finns de, bara man öppnar ögonen och verkligen tittar sig omkring. Ingen människa i hela världen hade orkat se detta hela tiden, men att vara medveten om att vi inte är ensamma här, ja det är något som vi alla skulle kunna skänka en tanke på innan vi förstör vår jord.
Blev lite djup på slutet(jag vet) men ibland måste man tänka lite outside the bubble. Gå ur sin bekväma vardag och inse att allt vi har här är bara till låns. De som var här innan oss och kommer finnas här efter oss, ja det är de vi måste visa hänsyn till.........