Fy skäms för att skrämmas!

Varje kväll ser jag framemot att ta min lilla kvällspromenad. När mörkret har fallit lägger det sig ett visst lugn och detta lugnet gör att jag slappnar av och blir mer mottaglig. På en av dessa rundor hade jag en underbar upplevelse.

Ett par hundra meter från mitt hus ligger där en liten skogsdunge på ca 80*80 meter. När jag går ut på min runda går jag på andra sidan vägen, men när jag går hem igen går jag alldeles intill den. Jag har alltid känt en viss dragning till denna dunge och jag har nog fått utrett varför.

För någon vecka sedan när jag gick förbi dungen så tyckte jag mig se en gestalt som gick på andra sidan dungen. Jag tyckte det var lite konstigt med tanke på att där bara finns åkermark på den sidan. Längs dungen går där ett stengärde och på detta stengärde gick där någon. Jag såg bara en skuggfigur, men visste att det var något som iakttog mig. Nyfiken som jag är stannade jag upp och tittade rakt på gestalten. Den stannade och vände sig mot mig, hmm vad intressant tänkte jag. Jag blinkade till och helt plötsligt hade gestalten halverat avståndet mellan oss och ändrat färg. Istället för mörk var han nu lysande honungsfärgad med lite rött i kanterna.

Jag fick känslan av att detta var för att skrämma mig. Dum som jag är blev jag inte rädd utan istället sa jag: Fy skäms på dig att försöka skrämmas på det viset. Detta var nog inte reaktionen som jag förväntades ge för gestalten blev lite häpen över mitt uttalande. Jag fortsatte prata med honom och sa: Om du nu vill ha kontakt kan du väl bara försöka påkalla min uppmärksamhet, istället för att försöka skrämmas? Gestalten började nu närma sig ännu mer. Jaja tänkte jag, kom du fram så kan vi väl känna varandra på pulsen. Men det gick inte så.

Mina andra vänner(trollen), finns alltid omkring mig, tyckte inte att han skulle komma för nära. När det var ca 30 meter mellan oss såg jag hur det bildades en halvcirkel mellan oss, med öppningen mot honom. Mina små vänner som bara är ca 30-50cm höga ville markera att han inte fick komma hur nära som helst. Han i sin tur fortsatte gå mot mig, i sakta mak. När avståndet krympt till ca 15 meter såg jag hur ännu fler av mina vänner ansamlades. Bakom den första raden ställde sig nu en rad till, dessa vänner var dock ca 70-90 cm höga. Gestalten var bra mycket högre än dem men blotta antalet av dem fick honom att stanna. Jag stod som förhäxad. Jag hade ingen aning om att jag hade så många vänner i min närhet, och tydligen visste inte han det ihäller. Jag blev extremt nyfiken på vem/vad det här var, som sökte kontakt. Men tydligen var han inte välkommen av mina vänner och då får man snällt köpa läget. De ville inte jaga bort honom, bara markera att han inte fick komma för nära.

Efter lite velande från hans sida beslutade han sig för att återvända till andra sidan dungen igen. Mina vänner skingrades och spänningen i luften lättade. Jag fick en känsla av att detta bara var början, och gissa om jag hade rätt.

Fortsättning följer.

Dina eller mina vänner?

Dagen efter vårt första möte var det dags igen. Jag hade som vanligt gått min promenad och stannade till vid min, numera, favorit skogsdunge. Gången innan hade mina vänner lagt sig emellan och min nyvunne bekant hade backat undan. Jag kände när jag började närma mig att det var full aktivitet i dungen. Nyfiken som jag var skyndade jag mig dig. Min övervakare, draken som bor i trädkronorna, var på helspänn. Hans vingar var utbredda och han höll ett vakande öga neråt.

Jag kom fram till dungen och jag märkte med en gång att det var ”high life” där. Skuggor flackade hit och dit. Längts bak på stengärdet stod han, kändes som om han väntat på att jag skulle komma. Han hade något att visa mig. Genast när jag stannat och riktade min uppmärksamhet mot honom, kände jag att han inte var ensam. Runtomkring honom dök där upp skuggor. Små varelser som kröp upp ur marken vid trädrötterna.(Det kändes så i alla fall) Detta var hans sätt att visa att jag inte var en ende som hade vänner att ta hjälp av. Dock gick det nog inte som han ville.

De vänner som han hade med sig, eller kallat på, verkad vara mer intresserade av mig än vad de var av att inge respekt. Jag fick känslan av att de fann det intressant att jag kunde se dem. De var egentligen där för att visa att min vän hade mångfald och inte var ensam, men det hela slutade med att de nyfiket kom närmre mig för att försöka utforska vad jag var för en. Mina vänner hade inget emot att de andra kom fram och tog sig en liten titt. Nyfikenheten hos mig tror jag var så stor att de hade överseende med de andra. Kan nog också vara så att det inte var första gången de stötte på varandra.

Jag fick en liten känsla av frustation från varelsen/energin som fortfarande stod kvar på stengärdet. Helt ogivande var det ju trots allt inte för honom, jag märkte att hans vänner kilade tillbaka till honom när de varit framme och känt av mig.

Jag ville inte utmana ödet utan höll det kort. När jag märkte att de inte var så intresserade av mig längre tackade jag för mig, önskade dem en skön kväll och sen gick jag hem.

Man ska definitivt inte ta något för givet utan alltid ha öppet sinne och vara beredd på vad som helst.

För dem av er som råkar ut för något liknande kan jag komma med lite tips.

*Det gör inget om ni blir rädda, det är fullt normalt. Däremot behöver ni inte låta denna känsla bestämma. Det är era upplevelser och ni har faktiskt en hel del att säga till om. Även om ni inte tror det.

*Bejaka dem, säg att ni ser dem och att de är välkomna så länge de respekterar dig. Sätt en gräns och be dem att hålla sig på andra sidan. Ni kommer att bli förvånade hur lätt det är att få ut något positivt av händelsen.

*Ignorera dem inte. Har de väl märkt att ni ser dem lär de inte ge sig av. Risken är bara att de intensifierar sitt uppträdande. Som jag skrivit innan, All uppmärksamhet de får vill de ha, positiv som negativ.

*Är ni inte intresserade säg det till dem, vänligt men bestämt. Visa dem att du är medveten om dem men inte intresserad.

Hoppas att ni får uppleva många roliga och intressanta händelser tillsammans. Ta vara på er och var öppensinniga, då blir livet mycket roligare. 

Dags att presentera sig

Ett par dagar senare var det dags för tredje mötet. Jag kände på mig att det var något annorlunda med denna kväll, redan när jag gick ut på min runda. Jag hann alltså inte ens ner till min lilla dunge innan den här varelsen hade gjort sig påmind. Vid första steget utanför tomten började bokstaven A florera i mitt huvud.

Jag skyndade mig runt min runda, allt för att få ordning på dessa konstiga tankar som for omkring i mitt huvud. Väl framme vid dungen tog jag mig tid till tre djupa andetag. In genom näsan och ut genom munnen. Nu kände jag mig redo att ta mig an kvällens utmaning. Det kändes verkligen som att han utmanade mig. Lite som, du har starkt beskydd men jag har fler ess i rockärmen.

Så fort jag öppnade mina ögon och öppnade mina övriga sinnen blev jag förvånad. Jag kunde inte urskilja honom. Inte det att han inte var där, men där fanns ju tre stycken. Inga små skuggor som kilade hit och dit, inga dimmor som inte ville skingra sig, bara dessa tre varelser på vars en plats i dungen. När den ena började närma sig frågade jag rakt ut: -Vem  är du? Genast kom ett namn: Azel. Jag blev först lite förvånad, men samtidigt väldigt glad. Jag frågade: -Vem är dina vänner? Men tydligen vill inte han eller de avslöja mer utan jag fick bara bokstäverna B och L.

Jag stannade en liten stund, undrandes om varför de nu var tre. De i sin tur flyttade sig lite hit och lite dit(hela tiden på behörigt avstånd) När jag kände att vi inte skulle mer än känna varandra på pulsen, tackade jag så hjärtligt för att de gav mig äran att få vara deras sällskap en liten stund. Jag sa tack för idag och började gå hemåt.

Dagen efter kändes inte lika intensiv. Jag tog min runda i sakta mak och njöt i fulla drag av att vara ute. Jag hade kollat lite på Google om hans namn och fått några alternativ. Jag tänkte det får bära eller brista.

-Azel, sa jag högt, Är du här? Inget svar.

Då slog det mig, Azrael var hans namn. Vet inte varför han sa Azel(namnet som jag använder än idag) men av någon konstig anledning blev det väl bara så.

-Men lille vän, du kan använda ditt riktiga namn, jag stannar i vilket fall som.

Jag kände att han fanns där men ville inte riktigt visa sig. Jag övergick till att tänka det jag ville säga. Var bara dig själv och oroa dig inte. Så länge du respekterar mig så respekterar jag dig. Då kom nästa inblick, de andra namnen var Lucifer och Belsebub. Herre gud, tänkte jag, detta är ju faktiskt änglar. För första gången hade jag fått kontakt med änglar, och ärkeänglar till på köpet.

Lite förbryllad av denna insikt gav jag mig hemåt, först efter att ha tackat dem såklart. Varför ville änglar ha kontakt med mig? Varför allt detta hemlighetsmakeri innan det kom fram?

Jag har i dags datum inte lyckats klura ut varför han/de inte gjorde mig medveten om att det var änglakontakt jag hade fått. Någon anledning måste väl finnas, men den anledningen är det inte tänkt att jag ska få reda på(inte än i alla fall)

*Om man råkar på något i skog och mark eller var som helst, ska man inte vara så snabb att döma.

*Även med öppna sinnen kanske man inte alltid ser det man har framför sig.

*Tänk er för innan ni drar slutsatser, ni har kanske inte fått all information än

Mitt sista lilla tips till er där ute

• Lämna fördomarna hemma och gå med öppet sinne. Bara för att någon har sagt det till dig behöver det inte stämma. Bestäm för dig själv och lite på din magkänsla.

Dela den här sidan